För 16 år sedan, 1997, hade jag förmånen att få vara med på min andra Makkabiad. Denna gång som lite äldre i ett relativt ungt seniorfotbollslag – nu skulle jag ta chansen att uppleva det där som jag missade 16 år tidigare (då också i fotbollslaget men då var jag yngst bland många äldre).
Jag minns den där kvällen 1997 mycket väl, vi var samlade utanför Ramat Gan Stadium i Tel Aviv, uppdressade i våra svenska färger, laddade till tusen, det var ju detta man hade drömt om och väntat på. Tillsammans med kanske 7000 andra idrottsmän och kvinnor skulle vi få ta emot jublet ifrån tusen och åter tusen jublande människor på läktarna. Efter en relativt lång väntan (se tidigare krönika varför vi får vänta) så var det äntligen dags att marschera in bakom den svenska flaggan men något hände. Något gjorde att allt tog så mycket längre tid än det borde. Först märkte vi inget, Sverige går ju alltid in bland de sista nationerna. Helt plötsligt såg vi en helikopter som cirkulerade ovanför arenan och så kom en till. Vad var det som hade hänt? Ingen sa något (det här var före mobiltelefonens genomslagningen…). Så kom beskedet. Bron, som vi skulle marschera över på väg in på arenan, hade rasat samman när Australiensarna var mitt uppe på. Kalabalik uppstod, folk föll flera meter ner i vattnet och många människor skadade sig (och dog visade det sig i efterhand). Allt direktrapporterades via helikoptrarna i skyn men vi fick inget veta – förrän efter ett bra tag. När vi satt där och väntade och förstod att något hade hänt såg jag mig omkring bland de yngre truppmedlemmarna, de som var med för första gången, och jag såg deras bittra och chockade blickar – det var ju detta (invigningen) alla hade pratat om, det var ju detta som alla ville uppleva, och nu detta.
Det blev ingen invigning för oss den gången, 1997 års Makkabiad blev väldigt annorlunda (på många sätt men detta kan vi ta en annan gång). Det var många väldigt besvikna och ledsna människor runt mig då vill jag minnas och jag vet ju vilken glädje det är att få vara med om en invigning så därför bestämde jag mig för, där och då, att jag skulle göra vad jag kan för att fler ska få möjligheten att marschera in bakom den svenska fanan och ta emot folkets jubel.
Om exakt 1 månad (den 18 juli), vid exakt denna tid så kommer solen ha gått ner över Jerusalems berg. Några av oss kommer förmodligen att fortsätta att sitta under någon segelduk för att vi tror att det är svalare där andra rusar säkert omkring och snacka med andra deltagare från de 70 nationer som ställer upp sig utanför Teddy Stadium i Jerusalem. Spektaklet som vi kommer att få vara med om är något som man sent kommer att glömma.
Jag tror att det kommer att bli extra roligt denna gång i o m att vi på läktaren har en egen supporterklack. På sektion 15 kommer det att vara gult&blått och det är inte Bosniens eller Ukrainas supportrar som sitter där, nej där sitter ett stort gäng från Svenska fans (nåja) och jag förmodar att de är lika laddade som vad vi kommer att vara om exakt 1 månads tid.
Tack för att du ”lyssnade”!
Mats Israelson
Överledare för den svenska Makkabiadtruppen 2013
